Den syrliga och enormt vackra harsyran – på bilden en röd variant – är lika dekorativ där den breder ut sig med sina skira tunna blad över marken på sin växtplats, som den är som garnering eller extra smaksättare på tallriken. När det nynordiska köket gjorde entré i vårt medvetande och nyplockade växter från skog och ängar blev ett måste, gick harsyran från att vara något många av oss ätit som barn i skogen mest på skoj, till att vara en av de mest dekorativa och flitigt använda örterna på krogarna.

I slutet av november i fjol kom min bror Henrik och kusin Fredrik hem med cirka 5 kg sill, en ansenlig mängd när den ska rensas. Självklart stektes en del och en del drog jag filéer av. Resten saltade jag in, något jag aldrig gjort tidigare. Därför var jag ganska rädd för att matförgifta hela släkten när den ställdes fram, men det blev succé och det var inte svårt.

Det finns vissa råvaror som vi svenskar är väldigt stolta över. Löjrommen är en sådan. Sedan tvistas det i vissa läger om huruvida Kalixlöjrom i ensamt majestät tronar som den godaste, eller om Vänerlöjrom smakmässigt inte är långt efter eller kanske lika god. I båda fallen handlar det om en stark tradition och ett hantverkskunnande som ligger till grund för en fantastisk råvara. Kalixlöjrom är sedan 2010 en skyddad ursprungsbeteckning, vilket betyder att de norrländska fiskarna har ensamrätt på produktnamnet.
Eftersom jag är helt frälst i citron måste jag ibland tänka mig för när det gäller användandet av denna citrusfrukt, för jag har nämligen en benägenhet att i tid och otid använda citron, saft som skal. Varför? För att jag tycker att det mesta blir så mycket godare av det. Den fungerar på samma sätt som salt och peppar – utan salt och peppar faller det mesta platt. Som alltid gäller det att hitta balansen mellan sött, salt och syrligt.
De flesta förknippar nog abborre med sommar och ett metspö i handen, eller stekt på en kaviarsmörgås. Men det är under hösten och vintern den är som bäst och då passar vi förstås på att njuta av de sista riktigt goda fiskarna.
Den vita sparrisen har alltid varit speciell och omhuldad. Särskilt den tyska sparrisen, som också kallas blekt sparris, är en delikatess för många. Det sägs också att det var tyskarna som var först med att täcka sparrisen för att få fram den vita, tjocka varianten. På grund av motståndet från jorden växer den blekta sparrisen långsammare än den gröna och blir därför tjockare. Den klassificeras som AA eller AAA, där den sistnämnda är den finaste med tjocka fina sparrisar som är helt vita och där endast en svagt rosa ton på topparna är tillåten.
Du kan se hur många klipp som helst där det visas hur människor äter så mycket och så stark chili som möjligt; de svettas, kvider, skriker och vrider sig. Jag har aldrig förstått grejen med att äta så het mat att alla smaklökar slås ut och kvar finns endast en brännande känsla. Jag vill hellre ha den fruktiga, varma känslan som chili ger. Just den smaken får du ofta från de sorter som har större styrka enligt Scovilleskalan. Jag tycker att en chilifrukt som habanero ger en godare smak än de mildare chilifrukter du ofta hittar i vanliga livsmedelsbutiker.
Den är lite av en diva, mjukt och dubbelt inbäddad med gott om plats i den stora skidan. Bönan kräver mycket tid och omtanke vid tillagningen, men när man väl kommit innanför skalet och smakar på den, är det en mycket angenäm bekantskap som man gärna vill ha mer av.
Majrova har tidigare inte alls varit någon favorit hos mig, men under det senaste året har den vuxit och jag har flera gånger köpt med den hem. Favorittillagningssätten är att råriva eller ugnsrosta den. Majrova, eller rova, har alltid varit en del av den nordiska matkulturen, men det är en rotfrukt som har glömts bort lite.
Brysselkål, eller rosenkål som den också kallas, är populär tack vare kåltrenden som aldrig vill ta slut. Eller är det så att denna trend har gått över till att återigen göra kålen till en naturlig del av vår matlagning. Det är inte bara grönkålen och svartkålen som gjort ny entré, utan vi har också fått fler och fler användningsområden för brysselkålen. Den överkokta, mosiga och bittra brysselkål som många av oss fått som barn är ett minne blott.