Sill

I slutet av november i fjol kom min bror Henrik och kusin Fredrik hem med cirka 5 kg sill, en ansenlig mängd när den ska rensas. Självklart stektes en del och en del drog jag filéer av. Resten saltade jag in, något jag aldrig gjort tidigare. Därför var jag ganska rädd för att matförgifta hela släkten när den ställdes fram, men det blev succé och det var inte svårt.

Sillen ska saltas in hel, med maginnehållet, men det vågade jag inte. Istället tog jag ur maginnehållet och varvade sedan sill med grovt salt i en hink med lock och ställde den i kylen. Där fick den ligga i nästan en månad innan jag vattnade ur den. Jag smakade på sillen efterhand för att den varken skulle vara för salt eller bli för saltlös. En del användes till glasmästarsill, som inte bara är god utan också är vacker i sin burk. Övriga sillar blev till fyra olika sorter, varav självklart en var senapssill, som är ett måste för många.

Egensaltad sill i all ära – det är ändå inläggningslagen eller såsen som gör det mesta. Det gäller att jobba med smakerna så att de verkligen passar dig. När du lägger in sill själv kan du se till att den behålls spänstig och inte blir mjölig. Pröva gärna att köpa saltad sill, filead och utan skinn, som du lätt vattnar ur själv. Eller pröva att dra egen strömming (strömming är en mindre underart till sillen). Det är lätt: sätt tumnageln mellan skinnet och köttet där huvudet suttit och dra bort skinnet. Lägg sedan de råa filéerna i en förlag i 1 dygn, för att senare lägga dem i en sås.

Mer sill!