Jag veet att det tråkigaste som finns är när personer inleder till exempel blogginlägg med en lång harang om hur dåliga de är på att blogga eller vad det nu gäller. Men jag kan liksom inte låta bli. Jag skriver långa listor med allt jag ska blogga om och sen bara går tiden och ingenting blir skrivet, och när jag väl hunnit reagera har det gått så lång tid sen det jag tänkte skriva om hände eller var aktuellt att det inte känns roligt längre.

Lite efter, men det enda viktiga är väl ändå hur vi såg ut, aight? Tyvärr var kocken bra mycket snyggare än jag i år, 'cause mingelbilder never lies.

Och såklart, grattis Jimmi Eriksson!

Foto och © Per Erik Berglund & Årets kock

 Årets kock 2016, me and my main man Tomas Diederichsen,

Tur att jag iaf hunnit hänga på Teatern med mitt local girl gang. 

What the hell happened?!

Ostron, I love you. Ett pocherat, ett med chorizo, ett med kaviar. <3

Ni vet när det börjar bli höst och den kommer som en käftsmäll, en vecka av regn rakt av, tätt efter en helg som nästan kändes som sommar? Och den där energin som en någonstans kände efter semestern, nästan som ett nyår, rinner av och bort och ner i nån brunn som med största säkerhet leder raka vägen ner till Det.

Tiden går för fort, på plats i New York och nu när vi redan varit hemma en, två, tre ... femtiosex dagar. Puh! Borde vrida upp takten på skrivandet för att få med allt. Förklara för mig var tiden tar vägen? Nu rusar jag i hundraåttio, tvåhundratio, kör bara kör, ok?

IMG_0032 Burger joint

 

Eller är ostron min värld? I New York smiddes högt flygande – djupdykande – planer åt det hållet. Vi får se vad som händer; det är så lätt att drömma i den stan. Allting får vingar, gälar. Allt känns möjligt. Komma hem är att landa i dubbel bemärkelse, rakt ner i vardagsvärlden begränsningar.

Om Köpenhamn är stilla förälskelse är New York en hetsig, het kärleksaffär: Lite skitig, lite förbjuden, framför allt upphetsande, intensiv, förfärande förförisk. Allt här är snabbt och mycket, i ordens bästa bemärkelse. Kanske skulle New York mätta mig, tappa lite av sin förtrollning, om jag stannade längre, men i de veckolånga doser jag älskat huvudstädernas huvudstad är vi en matchning gjord i himlen. Jag älskar New York!

(Februari och mars har inte varit snälla mot mina ambitioner. Jag skriver ur mig vintern för nu är det vår. Hoppas på överseende med senheten.)

Som liten har en massor av idéer om vuxenlivet, minns ni det? Tankar om vad en ska bli, göra, bo, hur många barn en ska ha och så vidare när en blir stor. Det är ett väldigt tydligt före och efter, som om vuxenheten kommer att slå ner som en bomb en dag och förändra allt till ett färdigpaketerat liv, som sedan bara är. Mittemellan-åren, de där när en inte är vuxen men inte riktigt barn, utan något i mitten eller pendlande mellan båda polerna, ägnas gärna åt att klara av en radda saker som en inte kan eller borde göra sen. Sen, när en blivit vuxen.