Krusbär

De bara finns där. Alla känner väl till dem, men få pratar om dem – det är långt ifrån uppståndelsen som är runt de upphaussade jordgubbarna eller hallon. Men vem gillar inte krusbär?

I äldre trädgårdar är bäret ett givet inslag. Krusbärets storhetstid var under 1800-talet, då det odlades ungefär 1 000 olika sorter. Men så kom den amerikanska mjöldaggsvampen och ödelade mycket av förädlingsarbetet. Numera pratar man bara om gröna eller röda krusbär. De röda är ett betydligt senare påfund och tillhör de förädlade sorterna.

När krusbär ska ätas verkar vara väldigt personligt. En del föredrar dem knappt mogna, när syran och kärvheten är så skarp att nästan hela ansiktet förvrids. Jag var länge själv en av dem som inte kunde ge mig till tåls, utan nallade när bären fortfarande var omogna. Nu ger jag mig till tåls och njuter istället fullt ut av det söta inkråmet under det hårda skalet som ploppar upp när man tar ett bett.

Men sin höga halt av pektin passar krusbäret ypperligt till sylt, marmelad, krämer och geléer. Pektinhalten minskar ju mognare bäret blir. Jag tycker också att de passar bra som inlagda och då som ett sötsyrligt tillbehör till stekt kött, fisk eller fågel.

Även om Almqvist diktade om våra svenska krusbär, kommer de från Kaukasus och Västasien. De kom till Sverige först under 1600-talets senare hälft. Det är alltid något speciellt med att kunna gå ut och plocka sina solvarma mogna, nästan sprickfärdiga krusbär direkt från busken.

Foto David Back

Mer krusbär!