Harsyra

Den syrliga och enormt vackra harsyran – på bilden en röd variant – är lika dekorativ där den breder ut sig med sina skira tunna blad över marken på sin växtplats, som den är som garnering eller extra smaksättare på tallriken. När det nynordiska köket gjorde entré i vårt medvetande och nyplockade växter från skog och ängar blev ett måste, gick harsyran från att vara något många av oss ätit som barn i skogen mest på skoj, till att vara en av de mest dekorativa och flitigt använda örterna på krogarna. Det bästa är att det är något som alla har tillgång till, kanske inte just runt husknuten, men åtminstone inte särskilt långt bort.

Det är inte bara bladen som kan användas; även de vita blommorna med sin vackra rödvioletta ådring är ätbara. Örten hittas i såväl barr- som lövskog. Liksom rabarber och spenat innehåller harsyra höga mängder oxalsyra och ska därför inte ätas i för stora mängder. Det är också oxalsyran som ger växten dess syrlighet. I Bohuslän går den även under namnet surklöver, ett kanske inte lika vackert namn som harsyra, men ett rent syn- och smakmässigt mer rättvisande namn, eftersom örten dels är sur och dels är väldigt lik klövern till utseendet.

Harsyra är inte bara pigg i smakerna; precis som de flesta av oss kurar den gärna ihop sig när det blir ruggigt väder. När regnet är på gång fäller den ihop sina blad och kallas därför skogens barometer. Med sin kraftiga syra som gör att det drar till lite extra på insidan av kinderna är den en favorit för mig, som alltid har föredragit de syrligare alternativen. I recepten har jag behållit harsyran precis som den är för att bevara så mycket som möjligt av både syrlighet och färg.

Mer harsyra!