Ansjovis

Jag har alltid tyckt om den kryddiga sillen i den vackra konservburken. Och en Jansson utan ansjovis är ingen Jansson. Jag tar gärna lite extra spad i min för att förstärka smaken ytterligare. Även när jag var liten kommer jag ihåg att jag gillade det. Det blev lite pinsamt för mig när det serverades i skolmatsalen, eftersom de flesta tyckte att det var äckligt med Jansson. Därför tog jag bara en liten, liten bit så att det knappt syntes på tallriken, för jag ville ju inte vara den konstiga som gillade något så hemskt som Jansson. Men nu är det annorlunda! Min Jansson är fylld med ansjovis, och inte heller snålas det med den lilla fisken när det är dags för gubbröran. Det kan nog snarare talas om överdosering, om man frågar vissa.

Så som vi svenskar känner till ansjovisen är den en skarpsill inlagd i socker, salt, ättika och kryddor. Exakt vilka kryddor som ger den distinkta smaken är en hemlighet, men kanel, ingefära och sandel är några av dem. Sillen lagras i tunnor och efter 3–4 månader fileas den. De hela ansjovisarna föredras dock av många, helt enkelt för att de smakar mer än de färdigfileade, även om det förstås är lite pilligare. Ansjovis är en egen art och släkting till sillen, som förekommer längs östra Atlantkusten från Norge till Angola samt i Medelhavet och Svarta havet. Den benämns sardell när den är inlagd i olja och salt.

Ansjovis och Janssons frestelse är starkt förknippade med varandra, men vem var Jansson? I Gastronomisk kalender kan man läsa att det var matskribenten Gunnar Stigmarks mamma som vid en nyårssupé 1929 ville ge bufférätten ansjovislåda ett trevligare namn. Under denna tid gjorde filmen ›Janssons frestelse‹ stor succé på biograferna. Titeln föll i god jord även hos familjens kalaskokerska, som sedan spred namnet vidare i Stockholmssocieteten. Sedan dess är denna rätt en riktig klassiker. I gamla kokböcker hittar man den även under namnet ansjovisrätt à la Irma.

Mer ansjovis!