Bondböna

Den är lite av en diva, mjukt och dubbelt inbäddad med gott om plats i den stora skidan. Bönan kräver mycket tid och omtanke vid tillagningen, men när man väl kommit innanför skalet och smakar på den, är det en mycket angenäm bekantskap som man gärna vill ha mer av.

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag kom i kontakt med bondbönor. Då hade jag ingen aning om att varje enskild böna skulle ploppas ut ur sitt skal efter kokning, och förstod snart varför det var en praktikantsyssla. Jag insåg också ganska snart att det var värt all tid, för det är en av våra godaste bönor, möjligen i konkurrens med vaxbönan som också är helt fantastisk när den är i säsong. Bondbönan är väldigt vacker till både färg och form. Blanda gärna upp den med exempelvis finskuren schalottenlök samt lite timjan och smör, och servera sedan till fisk. Eller servera som i ett av recepten här, där bönan mosas ihop med mynta, ricotta, citron och parmesanost. Den passar till mycket och klarar både lättare och tyngre smaker.

Bondbönan är en av våra äldsta kulturväxter och odlades redan på 1200-talet i Sverige. Den kallas också för välsk böna, åkerböna eller hästböna. Det är de stora, platta omogna fröna vi kokar och äter. Ursprungligen kommer bönan från sydvästra Asien. Jag kan verkligen rekommendera er att odla bondbönor! Det är fantastiskt att alltid kunna ha tillgång till dem under augusti och september. Och om skidorna får lite mörka fläckar eller börjar se lite trötta ut så är det ingen fara, för det påverkar inte bönorna.

Men det har inte alltid varit positiva tongångar kring bondbönan. För längesedan var den förknippad med död och sjukdom. Om det var så att plantans blad bleknade sågs det enligt europeisk folktro som ett varsel om ett dödsfall i familjen. De medeltida frankerna åt bondbönor vid sina sorgemåltider och lade dem i kistan som ”själsmat”. Under första delen av förra seklet var det en vanlig vardagsböna. Förmodligen skalade man den dock inte och då blir det en svårtuggad historia.

Mer bondbönor!